Kära läsare! Jag är steril, eller jag tror iallafall det.

 

Bevis nummer ett: jag har inga barn. Men utöver detta så kan jag stödja min hypotes med ett flertal humoristiska slag mot grenen, i sann slapstick anda. Ja, jag talar i synnerhet om sparken som jag oförtjänt fick ta emot sommaren 2006 av Alexandra Jonsson, vilken gav mig värk i tre dagar, samt ömmade i ytterligare några till.

 

Nåväl. 

 

Den egentligen största anledningen till att jag har fått för mig något så bisarrt, är karma. Då jag har fostrat in mig själv i en "du kan skratta åt allt"-mentalitet så måste det komma att bita mig i röven på detta sätt. Alternativt så kommer mina barn att få någon form utav handikapp, av hörselskada, downs syndrom varianten. 

 

Hur kan jag veta att karman just kommer att ta uttryck i mina spermier? Ja, jag vet egentligen inte. Men jag har levt med mina testiklar hela livet, och då kan man känna att allt inte står rätt till (inte av den könsidentitets störda sorten). Och vad jag har märkt så har inte karma varken attackerat mig i livet, eller rent kroppsligt. Visst kan jag ha en tumör växande på någon spännande plats, men det känns väl lite för okreativt för att vara karma. 

 

Jag kan inte hjälpa att tro att det är för det bästa ändå. Jag har ändå pollenallergi, närsynthet och kvinnohöfter. Mina gener stannar nog bäst i min kropp. Och med tanke på att jag aldrig lär mogna som person så bör jag inte uppfostra något barn, någonsin. Så vad jag istället tänker göra är att lura karman. Omfamna detta och se det som en välsignelse. Eller kanske adoptera. Problemet är bara från vilket land. 

 

 

Eritrea. 

 

 

Jag hatar sommarmusik.